bausan

En grå, stor mås

smeker havets kalla yta med sina vingar.

Måsen är nästan ful och längre borta skymtar några

ljusblåa öar.

 

Havet är kallt och får ditt ansikte skifta i blått.

På ett ensamt, övergivet skär sitter du

lutande mot ett stort kors.

Som ett skämt för din sorg

släpper måsen sitt skratt

som ekar runt jorden.

 

Jag var lika övergiven som skäret.

Du övergav mig och

skrattade i kapp med måsen åt min misär.

Nu kan du inte beröra mig mera

och du försöker torka av tårar med stelna händer.

Tårar som tar med sig mina sista saltiga hälsningar till din mun.

Du gråter tårar som

innehåller mitt nödrop, vilket

jag ropade dagar, veckor tills

det fanns bara din sorg, övergivet skär och

måsen.

 

Jag väntade så länge för

ett ömt ord och även nu

viskar jag i havets brus till stranden de ljuvligaste orden:

- jag älskar dig.

 

Måsens skratt upphör så småningom

och måsen är bara en försvinnande punkt i fjärran.

Havets vågor avbryter mina sista viskningar och

kvar är bara du

vid korset.

 

Dessbättre syns tårarna

inte på din svarta sorgdräkt.

Nu har jag arbetat i panik med cyklarna. Arbetet med den äldre går inte framåt så som jag hade hoppats. Det beror på att min finansiella status är begränsad och det har varit mycket svårt att hitta delar till så pass gammal hoj. Internet gör att man kan söka reservdelar runt om i världen men om man hittar något har dessa delar astronomiska priser. Eftersom jag har bara min sjukpenning så förstår ni hur svårt det är att skaffa dessa värdesaker.

Men den nyare cykeln börjar sakta men säkert likna något. Jag och min son har kämpat med den och det börjar snart se ut att vi kan ta ut cykeln.

 

 

Men på grund av körstilen som liknar tävlingskörning har bakdäcket levt sitt liv. Nu är man tvungen att skaffa nytt.

 

 

Hoppas jag hittar ett bra begagnat däck eller billig nytt och då kan man börja slita det däcket med samma tokiga körsätt.

Den äldre cykeln kan man spara för framtiden. Därför kan jag med gott samvete låta den stå och renovera när humören faller till. Förra veckan köptes ny batteri som kostade 700 kronor och bromsarna bör nog fixas.

Jag slutar aldrig undra hur det är möjligt att barn hinner göra varje sekund något de inte får göra. Mina ungar hade lärt sig att hämta kvistar från närliggande skog/park, ta dem hem och kolla när de blev gröna. Om de inte blev gröna, hämtade ungarna nya kvistar och upprepade detta så länge att de lyckades.

Jag kom en dag från jobbet och genade genom skogen/parken. Jag chockades eftersom synen var fruktansvärt. Mina tre ungar hade fått samma resultat under några veckor, utan yxor och motorsågar, som en effektiv, femtonmanna skogshuggarteam med moderna maskiner under en dag. Mycket effektivt och beundransvärt från vår sida, men parkförvaltningen skrev i tidningen några dagar senare att vårt område har drabbats av huliganer som förstört skog och mark. Om de bara skulle ha vetat!!

 

En dag skulle vi handla mat i närliggande Ica. Redan på väg dit liknade vår grupp en glad cirkuskarneval. Ungarna skrek, jag skrek och människor runt omkring undrade vad fan var på gång. Det saknades bara cirkusmusik. Efter alla trapetsnumren kom vi slutligen till Ica, men oturligt nog fanns det någon slags provsmak på affären. Kunderna fick smaka våfflor. Mina barns radar upptäckte detta och for som värmesökande missiler till disken. Alla tre smakade våfflor och vi fortsatte för att handla. Jag var så upptagen med mina matlistor att jag inte märkte hur ungarna hade tassat tillbaka till våffeldisken. Jag märkte detta inte innan en anställd kom och berättade att det var nu tredje gången som mina barn smakade våfflorna. Nog får vara nog, sa han, vi har inte riktigt hjärta att inte låta dem smaka, men nu måste vi laga nya portioner i lagret  hela tiden för att också andra kunder kan smaka.

Jag bad glatt om ursäkt och den anställde började också han skratta. Det är så komiskt, speciellt när din son varje gång hade mage att be dubbelt sylt.

 

Det skulle ha varit relativt tråkigt och tyst utan dessa clowner men då och då blev jag väldigt sugen på några tabletter valium.

Vem få allt detta, Rivka?

Kärleken, ömma ord?

Jag minns min beskyddande svartsjuka och

känner frustrationens rivna kraft.

 

Titta inte, Rivka, med avsky, människornas

ryckiga rörelser, lyssna inte deras stammande röster!

 

Osynlig hand ritar dina konturer på det gråa taket.

Klassisk musik laverar bakgrund med korta snabba drag.

Du var då i min famn och dina ögon, dina brösts mjukhet

och din livgivande blommas knopp, halsens båge.

 

Be mig, Rivka.

När din dröm en gång försvinner,

är jag på väg,

om du behöver.

Hela blomängen i min famn och

dina brinnande ögon i mitt hjärta.

Iro miede

utsurou mono wa

yo no naka no       

hito no kokoro no

hana ni zo arikeru

 

(En blomma i människans hjärta

kan vissna utan

att någon ens anar.)

                      Också jag hade en gång en dröm.

                      Jag drömde, väntade på ett mirakel.

                      Jag trodde att framtiden var min...

                      jag trodde.    

 

                      Nu tror jag inte mera.

                     Jag försöker gå över gatan,

                      mellan bilar,

                      i buller och osande lukt.

 

                     Är detta verklighet?

                     Vart är jag på väg?

                     Varför går jag över även den här gatan?

                     För många frågor!

                     Ändå går jag fast ingenting har någon betydelse.

 

                     Asfalten är våt och mina skor blir blöta.

                      I gatlyktornas sken blänker asfalten,

                      bullret dör ut och det hörs bara

                      mina steg.

 

                     Plötsligt stannar jag, lyssnar.

                     Hörde jag andra steg?

                     Nej!

                     Det var ingenting.

                     Bara mina steg ekar i husväggarna.

 

                    Jag hade också en gång en dröm.

                    Jag hade också en gång en sång som

                    jag brukade nynna.

                    Jag hade också en gång färgstarka kläder.

                    Jag hade…

 

                    Jag ids inte gå runt vattenpölarna.

                    Mina skor är redan dyblöta.

                    Jag bara går och går,

                    sökande,

                    i gatlyktornas sken, stannar tveksamt.

                    Hörde jag andra steg?

                   Jag fortsätter min vandring.

Världen har blivit rätt så konstig! Jag minns när jag blev arbetslös och var tvungen att besöka den lokala arbetsförmedlingen.

Sakta gick jag närmare dörren så som jag hade allt annat att göra än besöka just AF. Huvudet snurrade runt som i Rosemary’s baby för att upptäcka eventuella bekanta i närheten. Man vill ju, av någon underlig orsak, inte att någon arbetande bekant ser en att besöka AF. De kan ju tro att man inte har jobb, att man är parasit och lever på bidrag. Efter att jag lyckades slinka in utan någon bekant i närheten, satt jag ner, för att vänta på min tur.

Väntrummet var nästan fullt av arbetssökande och varje jävel vände blicken mot mig när jag trampade in. Det verkade vara väldigt nyhetstörstig folk eftersom alla läste en tidning. Jag tog också en tidning och gömde mig bakom sidorna. Då och då lyfte jag blicken från sidorna, som jag ändå såg bara suddigt, för att göra snabbanalyser av mina medbrottslingar. Alla gjorde ju så och det var ganska komiskt. Samtidigt fanns där en på något sätt helig stämning, som i kyrkan. Man pratar tyst och är underlägsen framför AF:s personal. Det är märkligt att man måste skämmas för att vara arbetslös.

Sedan blev det min tur och jag fick träffa en handledare. Hon utövade sin tveksamma makt genom att betrakta mig som man betraktar en fluga i soppan; med avsmak. Hon vände sig mot datorn och läste intensivt mina meriter och anmärkningar som AF hade tillsatt. Efter en stund vände hon sig mot mig och berättade att det fanns många fina jobb lediga just för mig. Jag blev glad eftersom jag hade varit ”ledig” från mitt jobb som projektledare redan längre tid. Då föreslog hon att jag skulle ta ett jobb där jag får vara mycket ute, ta i, som hon utryckte det. Du kan börja röja skog, sade stenansiktet.

Jag var tveksam, men sade ingenting, bara stod där och log som en byfåne, hatten i handen!? Försökte efter en stunds pinsamma tystnad säga att jag ingenting vet om skogsröjning, jag är ju akademiker med sjuklig bakgrund. Det står väl i min CV och läkarintyget. Jag lider av en dödlig sjukdom. Hon lyssnade inte på mig utan fortsatte glorifiera arbetet i skogen. Handledaren uppträdde hela tiden som det var hon som anställer mig och jag skall vara tacksam om hon ger mig jobbet. Hon förklarade sedan att om jag inte tar jobbet, riskerar jag A-kassan. Du förstår väl att du måste arbeta, ALLA måste arbeta.

Jag skall fundera saken, mumlade jag, tackade för mig och gick ut. Tackade!??

Ute tänkte jag: Vad fan var det som hände?!

Till ensamheten,

till nattens kyla

tog du värmen.

Jag försökte se,

men kunde inte för mörkret.

Jag kunde endast höra

andningen som tycktes eka inom mig.

 

Jag bet för ivrigt,

för hårt,

den mjuka huden, varmt, passionerat.

 

Ledsen försökte jag kyssa

smärtan bort,

men du tryckte din hand mot mina läppar,

tryckte dina läppar mot min kind

och den kyssen förändrade hela mitt liv.

 

Fortfarande,

efter eviga tider

känner jag dina heta, fuktiga läppar

och doften av ditt åtråfärgade svett.

Åtrån som rotade sig i mig och

– är jag.

Vinden blåser i väggbrädornas orgel

och ur vintersömnen

i min hand

en fluga

rimfrost i sina mustasch.

Det blev höst och moppesäsongen började ta slut. Då stod jag framför den eviga frågan: var skall man förvara mopeder under vintern? Jag äger ingen bil och således inget garage. I cykelförrådet kan man inte ställa dem. Var fan skall jag ha dem?!

Då fick jag en mästerlig idé: jag ska ta dem in i min lägenhet och ställa dem i köket. Jag lever ensam och äter inte i köket utan i vardagsrummet framför TV:n. Från teori till handling. Jag har två stycken av dessa mopeder. Det blev lite svårare än jag hade tänkt. Jag bor på bottenvåning, men svårigheten låg inte i att kunna skuffa dem in utan i att inte bli sedd under själva gärningen. Man vill ju inte bli stämplad som idiot. Jag är säker på att grannarna inte skulle förstå varför jag skuffar mopeder in i trapphuset och sedan in i lägenheten. Sagt och gjort, jag väntade tills det blev mörkt och nästan natt innan jag började jobbet. Kände mig som någon slags kriminell

Jag var tvungen att tömma vardagsrummet av möbler eftersom mopederna måste fraktas genom vardagsrummet. Jag slet som idiot, svettades och svor. Hade underskattat min egen styrka. Första moppen väger över 200 kg och den andra strax under.

Efter flera försök var första moppen in i köket och strax efter var den andra också på sin plats där mitt matbord stod tidigare.

Jag resonerade som så att nu är det varmt och skönt att meka med mopederna. Syftet var att renovera och fräscha upp cyklarna. Optimistiskt började jag med rasande fart att plocka isär dem. Det här var ju lätt, tänkte jag och cyklarna började snabbt likna två sprängbilder i reparationshandboken.

 

Nu stod jag tyst i köket, skakade huvudet och tänkte: vad har jag gjort? Cyklarna stod framför mig i delar. Det var viktigt att märka alla delar och dokumentera allt med digitala bilder, men, men…

Jag hade gjort markeringen så pass dåligt att nu stod jag framför ett stort dilemma: vart går alla kablar, slangar och muttrar. Det är ett mysterium hur många elkablar det finns i en mc.

 

 

Det är inte första gången jag plockar isär en mc och sätter den ihop igen. Men nu stod jag där och funderade vad fan jag sysslade med. Sommaren närmar sig med ilfart och varje dag känner man lite panik. Man vill ju få cyklarna ut och känna hur oljan, bensinen och asfalten skickar en ljuvlig doft till näsan. Jag vill känna G-krafter och hur blodet börjar strömma i ådrorna igen efter en lång vinter.

 

Skit samma, det är bara att kavla upp ärmarna, ta en pilsner och fortsätta jobba.

 

 

 

 

 

Med ditt namn stryker vinden

havets yta

för att nå dig, som likt regnet rensar luften,

får havet att skimra och

vassen att sjunga sin hesa sång.

 

Ingen skrattar åt dig när

du älskar fåglarna i skogens hav,

när du gråter för en vingbruten.

 

Dina ögon är så disiga

när du säger:

jag vill inget annat.

Smärtsam låga brinner inom dig

utan att förstå hur människor kan vara så många

Endast när havet upprepar ditt namn,

du inte bara existerar

– du lever.

 

 

Jag öppnade dörren och sorlet välkomnade mig till en liten cafeteria. Jag hämtade en kopp kaffe och gick till ett tomt bord. Med stolen rispade jag golvet dit reporna uppkom till sällskap för hundratals andra repor. Jag satt ner, sträckte ut mina ben och stretchade så mycket att en muskel på ryggen fick en kramp. Jag grimaserade av smärta och svor halvhögt. Att svära är som drog för mig; när jag en gång börjar, kan jag inte sluta så lätt. En ensam man satt vid ett hörnbord och jag koncentrerade mig för att iaktta honom.

Cafeterian var nästan fullsatt.  Mannen satt alldeles tyst och kisade med ögon. Han steg sedan sakta upp och med osäkra steg hämtade en kopp kaffe från disken. Sedan återkom han till sitt bord. Han såg bedrövligt ut. Han var orakad och håret hade inte sett en frisör på länge. Pannan i djupa veck lät utomstående förstå att han var i djupa tankar. Några svettdroppar hade dykt upp mellan fårorna. Han betraktade cafeterians ansiktslösa massa med sorgsna ögon.

Han grimaserade och jag kunde inte upptäcka orsaken för detta. Sedan tittade han ut genom fönstret. Det hade börjat duggregna. Han hade fortfarande inte rört sitt kaffe. Ute hade skyddsklädda män börjat bygga någonting vid en avloppsbrunn framför cafeterian. Några pensionärer hade stannat och bildat en liten åskådargrupp och skrattade högt åt någonting som arbetarna sade. Mannen vände sin blick tillbaka till cafeterians massa. Han stirrade länge på sin kaffekopp och hans hand rörde som att ha som avsikt att greppa koppen, men sjönk tillbaka i mannens famn.

Andra människor i cafeterian var som schackpjäser som någon rörde hit och dit med korta, ryckiga rörelser. Jag sörplade mitt ljumna kaffe. Det fanns kaffe också på assietten och på bordet bredvid koppen Jag kände mig likgiltig och nöjde mig att endast iaktta mannen vid hörnbordet. Mannen betraktade fortfarande sin kopp och försökte le en smula, men leendet blev mycket kortvarigt på hans plågsamma ansikte. Efter detta greppade han plötsligt sin kaffekopp, lyfte upp det på läpparna och drack allt på en gång. Jag såg hur hans läppar darrade hela tiden när han drack. Han torkade munnen med sin hand och suckade djupt. Efter det stannade också leendet lite längre tid på hans läppar.

Jag steg upp och gick ut. Luften var kall och jag såg genom fönstret hur mannen hade stelnat bara för att stirra på sin tomma kaffekopp i en fullsatt cafeteria i en liten stad. På gatan tog en kvinna fast sin springande son och jag hörde hur hon förklarade till sin man, att ”vi skulle inte ha tagit pojken med, skämmer bara ut sina föräldrar”. På torget fanns massor av blöta duvor som sträckte ut sina halsar och ropade emellanåt: po-poo-po, po-poo-po!

Jag gick vidare med att leva…

 

Slå ned de landlösa!

Hunger behåller folket tysta, apatiska

påverkbara.

Ingen lyssnar den ensammes gråt fast

visst har han också rött blod.

Ingen lyssnar på tystnaden,

ser den inre skönheten.

Han har slutat att berätta, att tala.

Ni lyckades mina vänner.

Igen har ni nedtystat en röst.

Därför fjäder i era hattar.

Katten rörde sig inte. Jag betraktade den som från fjärran fast avståndet var endast några meter. Jag blev ledsen. Katten skulle aldrig mera röra sig. En bil till körde över den. Jag vände bort blicken - jag ville spy.

 

Plötslig hördes ett fruktansvärt ljud när bilen bromsade. Det luktade bränt gummi, bilen sladdade och stannade endast några centimeter från ett gråtande barn. –  Barnet stod på alla fyra bredvid den döda katten, mitt på gatan och bilarna började använd överdriven flitigt sina signalhorn.

 

 

 

Från den första bilen kom ut en gammal man som stirrade på barnet och katten utan att säga ett ord. Jag såg inte barnets ansikte eftersom håret dolde det men hörde henne, herre gud, jag hörde. Barnet grät så bedrövat att jag inte trodde människan kunna låta så.

 

Sina händer hade barnet kladdat ner i den platta kattens inälvor. Den gamla mannen hade fastnat på sin plats och jag tror inte att han hörde barnet eller ens bilarna.  Barnets gråt övervann allt annat buller och snyftningen flyttade allt annat någon annanstans. Det existerade bara gråtet - inte ens barnet.

Gråten var hypnotisk, men jag rusade till barnet, tog henne i handen men hon rörde sig inte. Jag såg en plastpåse vid vägkanten, tog upp den och lutade mig mot barnet. Vi var alldeles tysta och plötsligt tittade hon på mig. Jag chockades. Barnet var otroligt vacker; ögon var stora och tårarna fick kinderna att glänsa. Vi betraktade varandra en stund. Sedan började jag samla ihop det som var kvar av katten och stoppa det i plastpåsen. Jag smutsade ner mina händer, men till slut var största delen av katten i plastpåsen. Jag knöt påsen ordentligt, gav den till barnet, tog henne i handen och vi gick från vägen. Den gamla mannen stod fortfarande och stirrade apatiskt utan att säga ett ord.

 

Med en näsduk rengjorde jag mina egna och barnets händer så gott som jag kunde. Vi bara stod där och tittade på varandra. En liten ful man och ett barn med änglalikt ansikte. Plötsligt rusade hon till mig, jag lyfte upp henne och hon började gråta igen. Tårarna i mina ögon förvrängde gatubilden.

 

Vi började gå och gråtet vid mitt öra lade undan allt annat.  Vart var vi på väg?

Det visste jag inte. Jag kunde vandra genom den kalla Sibirien med det lilla barnet och en platt katt i min famn.

 

             Neonlamporna blinkar.

             Lampornas sken utan

            själ och du liten, som har

            gått vilse i vuxnas länge sedan förstörda

            värld.

 

            Vilse på väg mot

            förstörelse som är

            ordnat för dig i framtiden.

            Trots att din blick, full med tårar

            inte frågar efter vägen till räddningen,

            lyfter jag upp dig och en stund

            är vi stilla i all ro, tysta.

 

Kära gudlösas gudar

            låt oss förvandlas till en staty

            i en ren, vacker park

Jag ville stiga på sista tåget.
Ta den sista vagnen. Till främmande land.
I fönstrets spegelbild såg jag
mitt dystra ansikte och ingen vinkade åt mig.
De grät inte för min skull.

-Efter en lång dag vill jag sluta ögonen,
för att drömmen skulle begrava mig om och om igen.
Jag slutade länge sedan att existera, att leva
och nu kan jag ingenting annat än hoppa grodhopp längs stadens tomma gator.

Likväl hojtade någon: Ta det sista tåget, hoppa in i den sista vagnen!
- Jag törs inte titta på rälsen bakom mig
och ingen möter mig på nästa station,
eftersom nästa station finns ej.

Jag minns hur en ung flicka hade en musikspelare i sin famn och
den försäkrade sin eviga kärlek medan tåget rörde sig tröttsamt sidledes.

Jag behöver inte ett ställe jag kan gömma mig i.
Lyckan, kärleken får jag tigga och
människor, ansiktslösa orkar vara utan att gråta, utan att le.
Gatorna är tomma av enorma människomassor.
För många kärleksbrev har jag skrivit.
För många vackra ord.

Kärleken luktar mögel och
människor har sina mekaniska samlag
som en råttapopulation med tvångsrörelser.