bausan

Jag ville stiga på sista tåget.
Ta den sista vagnen. Till främmande land.
I fönstrets spegelbild såg jag
mitt dystra ansikte och ingen vinkade åt mig.
De grät inte för min skull.

-Efter en lång dag vill jag sluta ögonen,
för att drömmen skulle begrava mig om och om igen.
Jag slutade länge sedan att existera, att leva
och nu kan jag ingenting annat än hoppa grodhopp längs stadens tomma gator.

Likväl hojtade någon: Ta det sista tåget, hoppa in i den sista vagnen!
- Jag törs inte titta på rälsen bakom mig
och ingen möter mig på nästa station,
eftersom nästa station finns ej.

Jag minns hur en ung flicka hade en musikspelare i sin famn och
den försäkrade sin eviga kärlek medan tåget rörde sig tröttsamt sidledes.

Jag behöver inte ett ställe jag kan gömma mig i.
Lyckan, kärleken får jag tigga och
människor, ansiktslösa orkar vara utan att gråta, utan att le.
Gatorna är tomma av enorma människomassor.
För många kärleksbrev har jag skrivit.
För många vackra ord.

Kärleken luktar mögel och
människor har sina mekaniska samlag
som en råttapopulation med tvångsrörelser.