Katten
Katten rörde sig inte. Jag betraktade den som från fjärran fast avståndet var endast några meter. Jag blev ledsen. Katten skulle aldrig mera röra sig. En bil till körde över den. Jag vände bort blicken - jag ville spy.
Plötslig hördes ett fruktansvärt ljud när bilen bromsade. Det luktade bränt gummi, bilen sladdade och stannade endast några centimeter från ett gråtande barn. – Barnet stod på alla fyra bredvid den döda katten, mitt på gatan och bilarna började använd överdriven flitigt sina signalhorn.
Från den första bilen kom ut en gammal man som stirrade på barnet och katten utan att säga ett ord. Jag såg inte barnets ansikte eftersom håret dolde det men hörde henne, herre gud, jag hörde. Barnet grät så bedrövat att jag inte trodde människan kunna låta så.
Sina händer hade barnet kladdat ner i den platta kattens inälvor. Den gamla mannen hade fastnat på sin plats och jag tror inte att han hörde barnet eller ens bilarna. Barnets gråt övervann allt annat buller och snyftningen flyttade allt annat någon annanstans. Det existerade bara gråtet - inte ens barnet.
Gråten var hypnotisk, men jag rusade till barnet, tog henne i handen men hon rörde sig inte. Jag såg en plastpåse vid vägkanten, tog upp den och lutade mig mot barnet. Vi var alldeles tysta och plötsligt tittade hon på mig. Jag chockades. Barnet var otroligt vacker; ögon var stora och tårarna fick kinderna att glänsa. Vi betraktade varandra en stund. Sedan började jag samla ihop det som var kvar av katten och stoppa det i plastpåsen. Jag smutsade ner mina händer, men till slut var största delen av katten i plastpåsen. Jag knöt påsen ordentligt, gav den till barnet, tog henne i handen och vi gick från vägen. Den gamla mannen stod fortfarande och stirrade apatiskt utan att säga ett ord.
Med en näsduk rengjorde jag mina egna och barnets händer så gott som jag kunde. Vi bara stod där och tittade på varandra. En liten ful man och ett barn med änglalikt ansikte. Plötsligt rusade hon till mig, jag lyfte upp henne och hon började gråta igen. Tårarna i mina ögon förvrängde gatubilden.
Vi började gå och gråtet vid mitt öra lade undan allt annat. Vart var vi på väg?
Det visste jag inte. Jag kunde vandra genom den kalla Sibirien med det lilla barnet och en platt katt i min famn.
Neonlamporna blinkar.
Lampornas sken utan
själ och du liten, som har
gått vilse i vuxnas länge sedan förstörda
värld.
Vilse på väg mot
förstörelse som är
ordnat för dig i framtiden.
Trots att din blick, full med tårar
inte frågar efter vägen till räddningen,
lyfter jag upp dig och en stund
är vi stilla i all ro, tysta.
Kära gudlösas gudar
låt oss förvandlas till en staty
i en ren, vacker park
