Måsen
En grå, stor mås
smeker havets kalla yta med sina vingar.
Måsen är nästan ful och längre borta skymtar några
ljusblåa öar.
Havet är kallt och får ditt ansikte skifta i blått.
På ett ensamt, övergivet skär sitter du
lutande mot ett stort kors.
Som ett skämt för din sorg
släpper måsen sitt skratt
som ekar runt jorden.
Jag var lika övergiven som skäret.
Du övergav mig och
skrattade i kapp med måsen åt min misär.
Nu kan du inte beröra mig mera
och du försöker torka av tårar med stelna händer.
Tårar som tar med sig mina sista saltiga hälsningar till din mun.
Du gråter tårar som
innehåller mitt nödrop, vilket
jag ropade dagar, veckor tills
det fanns bara din sorg, övergivet skär och
måsen.
Jag väntade så länge för
ett ömt ord och även nu
viskar jag i havets brus till stranden de ljuvligaste orden:
- jag älskar dig.
Måsens skratt upphör så småningom
och måsen är bara en försvinnande punkt i fjärran.
Havets vågor avbryter mina sista viskningar och
kvar är bara du
vid korset.
Dessbättre syns tårarna
inte på din svarta sorgdräkt.
