Konstig man
Jag öppnade dörren och sorlet välkomnade mig till en liten cafeteria. Jag hämtade en kopp kaffe och gick till ett tomt bord. Med stolen rispade jag golvet dit reporna uppkom till sällskap för hundratals andra repor. Jag satt ner, sträckte ut mina ben och stretchade så mycket att en muskel på ryggen fick en kramp. Jag grimaserade av smärta och svor halvhögt. Att svära är som drog för mig; när jag en gång börjar, kan jag inte sluta så lätt. En ensam man satt vid ett hörnbord och jag koncentrerade mig för att iaktta honom.
Cafeterian var nästan fullsatt. Mannen satt alldeles tyst och kisade med ögon. Han steg sedan sakta upp och med osäkra steg hämtade en kopp kaffe från disken. Sedan återkom han till sitt bord. Han såg bedrövligt ut. Han var orakad och håret hade inte sett en frisör på länge. Pannan i djupa veck lät utomstående förstå att han var i djupa tankar. Några svettdroppar hade dykt upp mellan fårorna. Han betraktade cafeterians ansiktslösa massa med sorgsna ögon.
Han grimaserade och jag kunde inte upptäcka orsaken för detta. Sedan tittade han ut genom fönstret. Det hade börjat duggregna. Han hade fortfarande inte rört sitt kaffe. Ute hade skyddsklädda män börjat bygga någonting vid en avloppsbrunn framför cafeterian. Några pensionärer hade stannat och bildat en liten åskådargrupp och skrattade högt åt någonting som arbetarna sade. Mannen vände sin blick tillbaka till cafeterians massa. Han stirrade länge på sin kaffekopp och hans hand rörde som att ha som avsikt att greppa koppen, men sjönk tillbaka i mannens famn.
Andra människor i cafeterian var som schackpjäser som någon rörde hit och dit med korta, ryckiga rörelser. Jag sörplade mitt ljumna kaffe. Det fanns kaffe också på assietten och på bordet bredvid koppen Jag kände mig likgiltig och nöjde mig att endast iaktta mannen vid hörnbordet. Mannen betraktade fortfarande sin kopp och försökte le en smula, men leendet blev mycket kortvarigt på hans plågsamma ansikte. Efter detta greppade han plötsligt sin kaffekopp, lyfte upp det på läpparna och drack allt på en gång. Jag såg hur hans läppar darrade hela tiden när han drack. Han torkade munnen med sin hand och suckade djupt. Efter det stannade också leendet lite längre tid på hans läppar.
Jag steg upp och gick ut. Luften var kall och jag såg genom fönstret hur mannen hade stelnat bara för att stirra på sin tomma kaffekopp i en fullsatt cafeteria i en liten stad. På gatan tog en kvinna fast sin springande son och jag hörde hur hon förklarade till sin man, att ”vi skulle inte ha tagit pojken med, skämmer bara ut sina föräldrar”. På torget fanns massor av blöta duvor som sträckte ut sina halsar och ropade emellanåt: po-poo-po, po-poo-po!
Jag gick vidare med att leva…
Slå ned de landlösa!
Hunger behåller folket tysta, apatiska
påverkbara.
Ingen lyssnar den ensammes gråt fast
visst har han också rött blod.
Ingen lyssnar på tystnaden,
ser den inre skönheten.
Han har slutat att berätta, att tala.
Ni lyckades mina vänner.
Igen har ni nedtystat en röst.
Därför fjäder i era hattar.
