bausan

Talet är 88.

Förklaring:

Talen i den andra cirkeln är de från den första dividerade med 2 och placerade i grannsektorn efter att ha flyttats 120 grader medurs.

Talen i den tredje cirkeln är de från den första multiplicerade med 2.

Vem får mig att existera?

Vem tar bort smärtan?

Hungriga människor, ansiktslösa?

Nej.

Människor har länge kastat mig,

som vinden kastar torra löv,

hit och dit.

Med spetsornament är mitt livs sjabbiga tillvaro ramad och

mitt svalg är en kloak som jag kraftlöst gapar mot den mörka natten.

Månen ifrågasätter min existens med sitt kalla ljus och

som förklaring känner jag

hur gråtet hopas i munnen och näsan

tills det med en enorm kraft exploderar och

får mig ramla på golvet som en vissnande blomma.

Våldtagen skog kastar sina torra, ruttna

kvistar på mig.

Kan någon hjälpa?

Räcka sin hand?

Min ensamhet skyller på mig och

gråtet tröstar inte mera.

Gravarnas kors lyfte upp

och i det frostiga månskenet, likt flyttfåglar, flög mot söder.

Vem vet, om inte du, vad som händer, när

bokstäverna lossnar från böckernas sidor?

Är det du?

När träden blåser uppåt,

när havets brus omvandlas till kärlekens ömma ord

och rinner som stora droppar

på dina nakna lår. Som tårar, saltiga.

Fukta mina torra läppar med kärlekens ord.

Läppar, som torkade efter att skräpet runnit genom dem.

Jag kisar med ögonen och är då någonstans långt borta,

alldeles tyst.

Du min, som jag din!

Figur nummer 3.

Förklaring: Cirkeln och kvadraten flyttar sig medurs och cirkeln byter färg vid varje flyttning. Triangeln flyttar sig moturs. Figur nr 3 visar altså nästa flyttning.

Man skulle ha vetat bättre.

Jag trodde,

att människor skulle förstå, förlåta.

Jag står lutande mot ett stort träd

utan att våga komma närmare dig.

Utan att våga berätta, säga

att jag är slut.

Man skulle ha vetat bättre.

Inte experimentera med ödet, leva i det förgångna.

Jag trodde för mycket.

Jag inser det nu, här

vid trädet utan att våga röra mig och

trädets ojämna yta trycker

ett mönster på min arm.

Jag är med mina tankar och

försöker ständigt klargöra saker för mig själv

Jag har ingen återvändo,

men det finns åtminstone detta träd,

bredvid mig, min ensamhet och osäkerhet.

Jag trodde att alla skulle förstå.

Jag glider sakta ner längs det gamla trädet till den

blöta mossan och mönstret på armen omvandlas till skrapsår.

Jag känner ingen smärta, bara min ensamhet.

Jag vågar inte komma till dig.

Jag trodde att allt skulle gå annorledes.

Från min plats ser jag människor, skrattande, kramande.

Varför skrattar de?

Jag mår ju inte bra.

Skrattar de åt mig?

All skratt borde förbjudas enligt lag.

Jag skulle ha vetat bättre…

Länge har jag undrat om det över huvud taget finns någon mening, konsekvent tänkande bakom dagens samhälle. Människor brukade komma till mig, jag vet inte varför, men de kom och berättade. De gnällde inte, bara berättade. Olösta problem, brist på pengar, saknad av empati och vanmakt framför myndigheterna. Jag orkade inte alltid lyssna, eftersom dessa problem var också mina egna. Jag helt enkelt undanträngde dem.

Sakta släpar jag mig själv till köket bara för att en stund beskåda kylskåpets tomma hyllor. Detta är en enkel biljett till monotonitet.

Ensam vandrar jag i myndigheternas stora, mörka skog. Min sol har gått bakom molnen och allt ser så mörkt och skrämmande ut. Nu redan störtregnar.

Jag saknar solen, blommande syrener vid vägrenarna. Telefonen ringer någonstans, men jag struntar i att svara och försöker dansa i regnet. Eller är min dans dödsryckningar.

Myndigheterna meddelar mig hur jag skall leva; vad äta, var bo, vilket jobb jag skall göra och hur använda min fritid. Eller om jag kan jobba eller ha fritid.

Telefonen ringer igen och jag fortsätter min löjliga dans i regnet, med slutna ögon.

På stället där klockorna saknar visare, där tiden existerar inte.

Jag biter mig ofta i läppen och får saltig blodsmak i munnen. Detta gör jag enbart för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan känna smärta. Jag upplever klaustrofobi i dagens samhälle.  Jag skriker, men får aldrig svar på den frågan som är så livsviktigt för mig:

Får ja fortfarande existera, leva, andas?

 Ni avlivar mig som en rabiessmittad hund.

Tack för det - myndigheterna!

Grimaserar med mina rynkor,

andas rosslande

i pillersömnen

när känslornas hav bildar vita gäss.

Tröst vill jag inte ha,

när min själs mörka kontrabas,

ensam dånar utan att komma ut,

skakar min kropp.

Men så här är det bra.

Jag skulle väl inte kunna vara på annat sätt.

Ruttna strandade fiskar i min mentala strand

luktar illa och

människor spyr hämningslöst på sina kläder

När gräset viker sig undan vinden

när jag med blöta ögon ser mot vinden,

går alla förbi.

Förbi utan att säga ett ända ord.

Jag försöker ta tag i människornas kläder,

men kläderna fastnar på mina händer och

människor fortsätter att gå nakna, i kylan…

Jag klär av mig och naken skriker med främmande röst:

Jag är som ni, vänta!

Kära människor, vänta!

Människor går över mig utan att bry sig,

i tystnad, i mörkret…

Utan ord

som tiggande själ.

            Varför så få

vänder på huvudet?

Han reser sig som i sömnen

hör havets brus.

Vinden torkar hans tårar..

Trött faller han på knäna, rullar runt, ler.

Livets tunga hand stannar ännu en stund på hans axel,

men till sist med den sista tåren släpper taget.

            Varför så få

vänder på huvudet?

En grå, stor mås

smeker havets kalla yta med sina vingar.

Måsen är nästan ful och längre borta skymtar några

ljusblåa öar.

Havet är kallt och får ditt ansikte skifta i blått.

På ett ensamt, övergivet skär sitter du

lutande mot ett stort kors.

Som ett skämt för din sorg

släpper måsen sitt skratt

som ekar runt jorden.

Jag var lika övergiven som skäret.

Du övergav mig och

skrattade i kapp med måsen åt min misär.

Nu kan du inte beröra mig mera

och du försöker torka av tårar med stelna händer.

Tårar som tar med sig mina sista saltiga hälsningar till din mun.

Du gråter tårar som

innehåller mitt nödrop, vilket

jag ropade dagar, veckor tills

det fanns bara din sorg, övergivet skär och

måsen.

Jag väntade så länge för

ett ömt ord och även nu

viskar jag i havets brus till stranden de ljuvligaste orden:

- jag älskar dig.

Måsens skratt upphör så småningom

och måsen är bara en försvinnande punkt i fjärran.

Havets vågor avbryter mina sista viskningar och

kvar är bara du

vid korset.

Dessbättre syns tårarna

inte på din svarta sorgdräkt.

Nu har jag arbetat i panik med cyklarna. Arbetet med den äldre går inte framåt så som jag hade hoppats. Det beror på att min finansiella status är begränsad och det har varit mycket svårt att hitta delar till så pass gammal hoj. Internet gör att man kan söka reservdelar runt om i världen men om man hittar något har dessa delar astronomiska priser. Eftersom jag har bara min sjukpenning så förstår ni hur svårt det är att skaffa dessa värdesaker.

Men den nyare cykeln börjar sakta men säkert likna något. Jag och min son har kämpat med den och det börjar snart se ut att vi kan ta ut cykeln.

Men på grund av körstilen som liknar tävlingskörning har bakdäcket levt sitt liv. Nu är man tvungen att skaffa nytt.

Hoppas jag hittar ett bra begagnat däck eller billig nytt och då kan man börja slita det däcket med samma tokiga körsätt.

Den äldre cykeln kan man spara för framtiden. Därför kan jag med gott samvete låta den stå och renovera när humören faller till. Förra veckan köptes ny batteri som kostade 700 kronor och bromsarna bör nog fixas.

Jag slutar aldrig undra hur det är möjligt att barn hinner göra varje sekund något de inte får göra. Mina ungar hade lärt sig att hämta kvistar från närliggande skog/park, ta dem hem och kolla när de blev gröna. Om de inte blev gröna, hämtade ungarna nya kvistar och upprepade detta så länge att de lyckades.

Jag kom en dag från jobbet och genade genom skogen/parken. Jag chockades eftersom synen var fruktansvärt. Mina tre ungar hade fått samma resultat under några veckor, utan yxor och motorsågar, som en effektiv, femtonmanna skogshuggarteam med moderna maskiner under en dag. Mycket effektivt och beundransvärt från vår sida, men parkförvaltningen skrev i tidningen några dagar senare att vårt område har drabbats av huliganer som förstört skog och mark. Om de bara skulle ha vetat!!

En dag skulle vi handla mat i närliggande Ica. Redan på väg dit liknade vår grupp en glad cirkuskarneval. Ungarna skrek, jag skrek och människor runt omkring undrade vad fan var på gång. Det saknades bara cirkusmusik. Efter alla trapetsnumren kom vi slutligen till Ica, men oturligt nog fanns det någon slags provsmak på affären. Kunderna fick smaka våfflor. Mina barns radar upptäckte detta och for som värmesökande missiler till disken. Alla tre smakade våfflor och vi fortsatte för att handla. Jag var så upptagen med mina matlistor att jag inte märkte hur ungarna hade tassat tillbaka till våffeldisken. Jag märkte detta inte innan en anställd kom och berättade att det var nu tredje gången som mina barn smakade våfflorna. Nog får vara nog, sa han, vi har inte riktigt hjärta att inte låta dem smaka, men nu måste vi laga nya portioner i lagret  hela tiden för att också andra kunder kan smaka.

Jag bad glatt om ursäkt och den anställde började också han skratta. Det är så komiskt, speciellt när din son varje gång hade mage att be dubbelt sylt.

Det skulle ha varit relativt tråkigt och tyst utan dessa clowner men då och då blev jag väldigt sugen på några tabletter valium.