bausan

Man skulle ha vetat bättre.

Jag trodde,

att människor skulle förstå, förlåta.

 

Jag står lutande mot ett stort träd

utan att våga komma närmare dig.

Utan att våga berätta, säga

att jag är slut.

 

Man skulle ha vetat bättre.

Inte experimentera med ödet, leva i det förgångna.

Jag trodde för mycket.

Jag inser det nu, här

vid trädet utan att våga röra mig och

trädets ojämna yta trycker

ett mönster på min arm.

Jag är med mina tankar och

försöker ständigt klargöra saker för mig själv

 

Jag har ingen återvändo,

men det finns åtminstone detta träd,

bredvid mig, min ensamhet och osäkerhet.

 

Jag trodde att alla skulle förstå.

Jag glider sakta ner längs det gamla trädet till den

blöta mossan och mönstret på armen omvandlas till skrapsår.

Jag känner ingen smärta, bara min ensamhet.

Jag vågar inte komma till dig.

Jag trodde att allt skulle gå annorledes.

 

Från min plats ser jag människor, skrattande, kramande.

Varför skrattar de?

Jag mår ju inte bra.

Skrattar de åt mig?

 

All skratt borde förbjudas enligt lag.

 

Jag skulle ha vetat bättre…