Sjukskriven
Länge har jag undrat om det över huvud taget finns någon mening, konsekvent tänkande bakom dagens samhälle. Människor brukade komma till mig, jag vet inte varför, men de kom och berättade. De gnällde inte, bara berättade. Olösta problem, brist på pengar, saknad av empati och vanmakt framför myndigheterna. Jag orkade inte alltid lyssna, eftersom dessa problem var också mina egna. Jag helt enkelt undanträngde dem.
Sakta släpar jag mig själv till köket bara för att en stund beskåda kylskåpets tomma hyllor. Detta är en enkel biljett till monotonitet.
Ensam vandrar jag i myndigheternas stora, mörka skog. Min sol har gått bakom molnen och allt ser så mörkt och skrämmande ut. Nu redan störtregnar.
Jag saknar solen, blommande syrener vid vägrenarna. Telefonen ringer någonstans, men jag struntar i att svara och försöker dansa i regnet. Eller är min dans dödsryckningar.
Myndigheterna meddelar mig hur jag skall leva; vad äta, var bo, vilket jobb jag skall göra och hur använda min fritid. Eller om jag kan jobba eller ha fritid.
Telefonen ringer igen och jag fortsätter min löjliga dans i regnet, med slutna ögon.
På stället där klockorna saknar visare, där tiden existerar inte.
Jag biter mig ofta i läppen och får saltig blodsmak i munnen. Detta gör jag enbart för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan känna smärta. Jag upplever klaustrofobi i dagens samhälle. Jag skriker, men får aldrig svar på den frågan som är så livsviktigt för mig:
Får ja fortfarande existera, leva, andas?
Ni avlivar mig som en rabiessmittad hund.
Tack för det - myndigheterna!
