Vem
Vem får mig att existera?
Vem tar bort smärtan?
Hungriga människor, ansiktslösa?
Nej.
Människor har länge kastat mig,
som vinden kastar torra löv,
hit och dit.
Med spetsornament är mitt livs sjabbiga tillvaro ramad och
mitt svalg är en kloak som jag kraftlöst gapar mot den mörka natten.
Månen ifrågasätter min existens med sitt kalla ljus och
som förklaring känner jag
hur gråtet hopas i munnen och näsan
tills det med en enorm kraft exploderar och
får mig ramla på golvet som en vissnande blomma.
Våldtagen skog kastar sina torra, ruttna
kvistar på mig.
Kan någon hjälpa?
Räcka sin hand?
Min ensamhet skyller på mig och
gråtet tröstar inte mera.
Gravarnas kors lyfte upp
och i det frostiga månskenet, likt flyttfåglar, flög mot söder.
Vem vet, om inte du, vad som händer, när
bokstäverna lossnar från böckernas sidor?
Är det du?
När träden blåser uppåt,
när havets brus omvandlas till kärlekens ömma ord
och rinner som stora droppar
på dina nakna lår. Som tårar, saltiga.
Fukta mina torra läppar med kärlekens ord.
Läppar, som torkade efter att skräpet runnit genom dem.
Jag kisar med ögonen och är då någonstans långt borta,
alldeles tyst.
Du min, som jag din!
