bausan

Talet är 88.

Förklaring:

Talen i den andra cirkeln är de från den första dividerade med 2 och placerade i grannsektorn efter att ha flyttats 120 grader medurs.

Talen i den tredje cirkeln är de från den första multiplicerade med 2.

Vem får mig att existera?

Vem tar bort smärtan?

Hungriga människor, ansiktslösa?

Nej.

Människor har länge kastat mig,

som vinden kastar torra löv,

hit och dit.

Med spetsornament är mitt livs sjabbiga tillvaro ramad och

mitt svalg är en kloak som jag kraftlöst gapar mot den mörka natten.

Månen ifrågasätter min existens med sitt kalla ljus och

som förklaring känner jag

hur gråtet hopas i munnen och näsan

tills det med en enorm kraft exploderar och

får mig ramla på golvet som en vissnande blomma.

Våldtagen skog kastar sina torra, ruttna

kvistar på mig.

Kan någon hjälpa?

Räcka sin hand?

Min ensamhet skyller på mig och

gråtet tröstar inte mera.

Gravarnas kors lyfte upp

och i det frostiga månskenet, likt flyttfåglar, flög mot söder.

Vem vet, om inte du, vad som händer, när

bokstäverna lossnar från böckernas sidor?

Är det du?

När träden blåser uppåt,

när havets brus omvandlas till kärlekens ömma ord

och rinner som stora droppar

på dina nakna lår. Som tårar, saltiga.

Fukta mina torra läppar med kärlekens ord.

Läppar, som torkade efter att skräpet runnit genom dem.

Jag kisar med ögonen och är då någonstans långt borta,

alldeles tyst.

Du min, som jag din!

Figur nummer 3.

Förklaring: Cirkeln och kvadraten flyttar sig medurs och cirkeln byter färg vid varje flyttning. Triangeln flyttar sig moturs. Figur nr 3 visar altså nästa flyttning.

Man skulle ha vetat bättre.

Jag trodde,

att människor skulle förstå, förlåta.

Jag står lutande mot ett stort träd

utan att våga komma närmare dig.

Utan att våga berätta, säga

att jag är slut.

Man skulle ha vetat bättre.

Inte experimentera med ödet, leva i det förgångna.

Jag trodde för mycket.

Jag inser det nu, här

vid trädet utan att våga röra mig och

trädets ojämna yta trycker

ett mönster på min arm.

Jag är med mina tankar och

försöker ständigt klargöra saker för mig själv

Jag har ingen återvändo,

men det finns åtminstone detta träd,

bredvid mig, min ensamhet och osäkerhet.

Jag trodde att alla skulle förstå.

Jag glider sakta ner längs det gamla trädet till den

blöta mossan och mönstret på armen omvandlas till skrapsår.

Jag känner ingen smärta, bara min ensamhet.

Jag vågar inte komma till dig.

Jag trodde att allt skulle gå annorledes.

Från min plats ser jag människor, skrattande, kramande.

Varför skrattar de?

Jag mår ju inte bra.

Skrattar de åt mig?

All skratt borde förbjudas enligt lag.

Jag skulle ha vetat bättre…

Länge har jag undrat om det över huvud taget finns någon mening, konsekvent tänkande bakom dagens samhälle. Människor brukade komma till mig, jag vet inte varför, men de kom och berättade. De gnällde inte, bara berättade. Olösta problem, brist på pengar, saknad av empati och vanmakt framför myndigheterna. Jag orkade inte alltid lyssna, eftersom dessa problem var också mina egna. Jag helt enkelt undanträngde dem.

Sakta släpar jag mig själv till köket bara för att en stund beskåda kylskåpets tomma hyllor. Detta är en enkel biljett till monotonitet.

Ensam vandrar jag i myndigheternas stora, mörka skog. Min sol har gått bakom molnen och allt ser så mörkt och skrämmande ut. Nu redan störtregnar.

Jag saknar solen, blommande syrener vid vägrenarna. Telefonen ringer någonstans, men jag struntar i att svara och försöker dansa i regnet. Eller är min dans dödsryckningar.

Myndigheterna meddelar mig hur jag skall leva; vad äta, var bo, vilket jobb jag skall göra och hur använda min fritid. Eller om jag kan jobba eller ha fritid.

Telefonen ringer igen och jag fortsätter min löjliga dans i regnet, med slutna ögon.

På stället där klockorna saknar visare, där tiden existerar inte.

Jag biter mig ofta i läppen och får saltig blodsmak i munnen. Detta gör jag enbart för att bevisa för mig själv att jag fortfarande kan känna smärta. Jag upplever klaustrofobi i dagens samhälle.  Jag skriker, men får aldrig svar på den frågan som är så livsviktigt för mig:

Får ja fortfarande existera, leva, andas?

 Ni avlivar mig som en rabiessmittad hund.

Tack för det - myndigheterna!

Grimaserar med mina rynkor,

andas rosslande

i pillersömnen

när känslornas hav bildar vita gäss.

Tröst vill jag inte ha,

när min själs mörka kontrabas,

ensam dånar utan att komma ut,

skakar min kropp.

Men så här är det bra.

Jag skulle väl inte kunna vara på annat sätt.

Ruttna strandade fiskar i min mentala strand

luktar illa och

människor spyr hämningslöst på sina kläder

När gräset viker sig undan vinden

när jag med blöta ögon ser mot vinden,

går alla förbi.

Förbi utan att säga ett ända ord.

Jag försöker ta tag i människornas kläder,

men kläderna fastnar på mina händer och

människor fortsätter att gå nakna, i kylan…

Jag klär av mig och naken skriker med främmande röst:

Jag är som ni, vänta!

Kära människor, vänta!

Människor går över mig utan att bry sig,

i tystnad, i mörkret…

Utan ord

som tiggande själ.

            Varför så få

vänder på huvudet?

Han reser sig som i sömnen

hör havets brus.

Vinden torkar hans tårar..

Trött faller han på knäna, rullar runt, ler.

Livets tunga hand stannar ännu en stund på hans axel,

men till sist med den sista tåren släpper taget.

            Varför så få

vänder på huvudet?