Morgonstund
Jag vill vakna bredvid dig,
känna din doft först på morgonen,
bara existera,
– i tystnad -,
lyssna din andning som likt musik ekar i mina öron.
Känna, att du är min.
Hela min kärlek andas i takt med dig och vill
sträcka fram sin hand.
– Jag vill vara så här, bredvid dig,
känna din doft,
lyssna på din andning.
Jag håller i dig med min själs stelfrusna händer
som i fruktan att mista dig.
Min kärlek smeker dig
– sakta, likt musiken.
All smärta, skrik är då borta.
Fridfullt stirrar jag på taket, lyssnande och
lyfter dig i mina tankar upp till den blåa himmeln, där
vi glider fram som segelflygarna.
Jag låter molnen forma kuddar och den mjuka sommarvinden vara
smekande täck och susningen i våra öron som lugnande musik
tills vi kommer ner, vaknar och tittar ut.
Ute sjuka, fula träd slår aldrig mera ut.
Fåglarna sjunger inte och jorden
är kall och rå.
Jag ser hur tårarna rinner på din kind.
Jag torkar dina ögon och viskar så ömt som jag kan:
Vi sover en stund till.
Vi sluter ögonen och försöker
få bort all yttre påverkan,
lyfta igen till den ljusblåa himlen.
Våra namn smeker varandra och
dina tårfyllda ögon glöder.
Jag vill inte ha någon verklighet hit
för att förstöra vår lycka.
Men verkligheten kommer,
som en kall hand,
från mörkret,
trycker ned oss tills vi står på alla fyra och våra skrik klyver mörkret.
Vi blundar och hoppas att
nästa gång vi vaknar och tittar ut
skulle allt vara annorlunda.
