bausan

Nu har vinden rusat ditt hår

så att jag inte urskiljer om du skrattar eller gråter.

Varför minns jag enbart

ditt förvrängda ansikte och

krampaktiga händer?

Jag skrattar åt min egen misär.

Rörelsen har stelnat.

Du är blott en bild, som

med ledsna ögon

skådar mig,

mitt i vassen,

vattnet ända till knän.

Dock vill jag vada bredvid dig och

stelna till en bild för att

göra dig sällskap

Förlåt mig men

jag måste elda upp din bild.

-         Sakta tänder jag på

och med en suck

lägger bilden i en askfat.

Mitt liv förvandlas sakta till aska.

Sista lågor släcks av mina tårar och

– du är borta.